Första maj special
Jag vandrar i ledet, kamraterna runtomkring mig samtalar och skrattar mellan de skall som ger upphov för det brinnande klasshatet. När man lyfter blicken och ser upp i skyn kan man inte undgå att tänka för sig själv hur solen alltid skiner på första maj, jag blickar mot öster och lägger en hand på en kamrats axel
"Inom kort kommer solen lysa alla dagar, kamrat" säger jag med hopp i rösten "då kommer den stiga samt falla bakom den horisonten" fortsätter jag och en svepande rörelse med handen gestikulerar den evigt lysande solens bana.
"Men hur vet du vad framtiden bär i sitt sköte?" Min kamrat flyttar blicken från öst och ser intensivt in i mina ögon "Det var inte länge sedan jag lyckligt ovetande steg upp på morgonen för att ta mig till min arbetsplats. Efter varseln har mitt mod sjunkit i takt med ekonomins dalande, hur skall jag kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att jag inte ens är duglig nog för att montera bilar?" frågar han med misströstan i sin darriga stämma.
"Kamrat, vad är det jag hör dig säga? Det skär i mitt hjärta att höra dig tala om dig själv med sådant förakt, ditt jobb har stulits från dig men du får aldrig låta dem ta din stolthet. Inte har du förlorat ditt jobb, nej, det är direktörerna hos banker och företag som har förlorat din arbetskraft på grund utav deras oändliga girighet. Efter att de stulit ett mervärde av din arbetskraft och på den blivit rika och feta spottar de ut benen som köttet en gång suttit på. Det är i dessa situationer som förtrycket blir tydligare, vad vi måste göra står klart skrivet min vän. Det har alltid stått skrivet men på ditt avgångsvederlag stod det i klartext. Ekonomiska kriser är ett naturligt inslag i ett kapitalistiskt samhälle, Marx förutspådde för många år sedan att detta skulle hända." Detta var icke ett sätt att försöka trösta min kamrat, det var bara ord av renaste ärlighet.
"Kamrat, du har fått mitt mod till en nivå där den inte har varit på väldigt länge! Jag förstår nu vad du menar, solen lyser ju faktiskt väldigt idag." utbrister han med en pånyttfödd kämparglädje i rösten.
I hans ögon kunde man urskilja hur en endaste gnista ännu en gång tänt den nu flammande elden.
I ett tyst samförstånd restes våra blickar ännu en gång mot öster, solen spelade över miljonprogrammen i stockholms förorter. Det var sannerligen en väldigt fin första maj i år, detta i likhet med de gångna år då den ekonomiska krisen ännu inte slagit mot arbetarklassen.
"Inom kort kommer solen lysa alla dagar, kamrat" säger jag med hopp i rösten "då kommer den stiga samt falla bakom den horisonten" fortsätter jag och en svepande rörelse med handen gestikulerar den evigt lysande solens bana.
"Men hur vet du vad framtiden bär i sitt sköte?" Min kamrat flyttar blicken från öst och ser intensivt in i mina ögon "Det var inte länge sedan jag lyckligt ovetande steg upp på morgonen för att ta mig till min arbetsplats. Efter varseln har mitt mod sjunkit i takt med ekonomins dalande, hur skall jag kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att jag inte ens är duglig nog för att montera bilar?" frågar han med misströstan i sin darriga stämma.
"Kamrat, vad är det jag hör dig säga? Det skär i mitt hjärta att höra dig tala om dig själv med sådant förakt, ditt jobb har stulits från dig men du får aldrig låta dem ta din stolthet. Inte har du förlorat ditt jobb, nej, det är direktörerna hos banker och företag som har förlorat din arbetskraft på grund utav deras oändliga girighet. Efter att de stulit ett mervärde av din arbetskraft och på den blivit rika och feta spottar de ut benen som köttet en gång suttit på. Det är i dessa situationer som förtrycket blir tydligare, vad vi måste göra står klart skrivet min vän. Det har alltid stått skrivet men på ditt avgångsvederlag stod det i klartext. Ekonomiska kriser är ett naturligt inslag i ett kapitalistiskt samhälle, Marx förutspådde för många år sedan att detta skulle hända." Detta var icke ett sätt att försöka trösta min kamrat, det var bara ord av renaste ärlighet.
"Kamrat, du har fått mitt mod till en nivå där den inte har varit på väldigt länge! Jag förstår nu vad du menar, solen lyser ju faktiskt väldigt idag." utbrister han med en pånyttfödd kämparglädje i rösten.
I hans ögon kunde man urskilja hur en endaste gnista ännu en gång tänt den nu flammande elden.
I ett tyst samförstånd restes våra blickar ännu en gång mot öster, solen spelade över miljonprogrammen i stockholms förorter. Det var sannerligen en väldigt fin första maj i år, detta i likhet med de gångna år då den ekonomiska krisen ännu inte slagit mot arbetarklassen.
Kommentarer
Postat av: Axel
Ja Marx var sannerligen en äkta Nostradamus..
Trackback
